DBR är en traumapsykoterapi, se www.deepbrainreorienting.com/ . Metoden syftar till att få tillgång till och bearbeta traumatiska upplevelser. Det sker genom att kroppens svar på ett hot eller en anknytningsstörande upplevelse spåras och processas på ett sätt som blir uthärdligt för patienten. Det som en gång påverkat mellanhjärnan när den uppmärksammat något potentiellt överväldigande kan på så sätt läkas med hjälp av DBR.
Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) är ett tillstånd som kan utvecklas hos dem som har upplevt en traumatisk händelse. PTSD kan vara svårt att behandla, särskilt vid mer komplex psykisk traumatisering.
DBR har utvecklats av den skotske psykiatern Dr. Frank Corrigan som en metod för att bearbeta svåra upplevelser när till exempel EMDR och KBT inte räcker för att hjälpa patienten att komma över sin traumatisering. Metoden fokuserar på musklerna i axlar, nacke, huvud och ansikte hos patienterna samtidigt som de minns en traumatisk händelse.
Den här formen av traumabearbetning letar efter startpunkten i den sekvens där stressfaktorn uppmärksammades av patienten. Vid komplex PTSD och anknytningstrauman har uppmärksamheten i form av en orienteringsanspänning ofta följts av att kroppen har svarat med chock. Genom att bearbeta stressreaktionen på mellanhjärnenivå, riktar terapin in sig på grundorsaken till den kvarvarande anspänningen.
I en ny studie på Western Universitys Schulich School of Medicine & Dentistry och Lawson Health Research Institute har professorn och psykiatern Ruth Lanius och hennes kollegor undersökt om DBR fungerar för dem som lider av PTSD. Resultaten är mycket positiva, här finns studien
I studien har de tittat på olika sätt att bearbeta traumatiserade personers stressreaktioner. När vi står inför en stressor är det första vi gör att rikta vår uppmärksamhet mot den. Då aktiveras våra huvud- och nackmuskler. DBR har fokus på de kroppsliga svaren på orienteringsanspänningen. Det tycks vara förklaringen till metodens effektivitet.
I DBR får patienten först hjälp med att hitta en spänning i huvud eller nacke när de tänker på en trigger. Den bearbetas försiktigt genom att patienten får lägga märke till och stanna kvar vid spänningen utan att försöka släppa den. Med tiden brukar spänningen minska.
En annan del av behandlingen handlar om att ta itu med chockreaktionen. Patienten lägger märke till sin kropps eventuella svar på chock. De reaktionerna är ofta förknippade med spänningar bakom ögonen och i axlarna. Slutligen processas de förnimmelser som är förknippade med affekter och känslor och som hänger ihop med den stressande upplevelsen. Patientinformation
Org. 556825-1978